Systemperspektiv på växtnäringen kretslopp 
- Östersjöregionen som fallstudie
AgrD Arthur Granstedt
JLT-fakulteten vid Sveriges Lantbruksuniversitet
Sammandrag av docentföreläsning 20 december 2001

Växtodling och djurhållning i samverkan 
Foder till våra husdjur och djurens gödsel till marken skapade grunden för jordbruk och växtodling i Norden. Det fram till 1700-talets slut dominerande slåtterjordbruket medförde dock en utarmning på sikt. Ett flöde av växtnäring skedde från slåttermarkerna, via djurhållningen till de uppodlade åkrarna, där det skedde en anrikning. När befolkningstrycket och försörjningskravet ökade räckte ej ängsmarken till som foderförsörjare och växtnäringskälla. I Norden tillämpades länge det ännu mer rovdriftsbetonade svedjejordbruket, som även i Sverige bidragit till utarmning av skogsmarken. 

Växtföljdsjordbrukets utveckling under 1800-talet med introduktionen av högproduktiva kvävefixerande baljväxtvallar och förbättrad teknik gjorde det möjligt att odla upp stora delar av den forna ängsslåtterarealen. Det innebar att både fodergrödor och grödor till mänsklig föda odlades på hela arealen och stallgödsel kunde fördelas till samtliga skiften inom ett växtföljdsomlopp – ett kretsloppsjordbruk skapades, där växtnäringen till betydande del cirkulerade mellan mark och djur på hela gårdsarealen, och där även människan till viss del var en integrerad del i systemet. Starkare dragare, bättre maskinell utrustning, stora utdikningar och en betydande kompetensutveckling var också starkt bidragande faktorer. Ett välstånd skapades med en nära nog självförsörjning med växtnäring till såväl själva livsmedelsproduktionen som till jordbrukets dragkraftsbehov, allt baserat på gårdsegna resurser. Man klarade att tillgodose behovet hos en flerdubblad befolkning. 

Specialisering i växtodling och djurhållning - ökad resursförbrukning, överskott och förluster av växtnäring som följd
Sedan 1950-talet har produktionen och konsumtionen av animalieprodukter visserligen fortsatt att öka i Sverige, men djurhållningen har koncentrerats på allt färre gårdar. Handelsgödselanvändningens införande gjorde lantbruk utan djur möjliga. Från 1945 till 1980 ökade kvävegödselanvändningen från ca 10 kg N per ha till 80 kg N per ha och har därefter legat på samma nivå. Kretsloppet av växtnäring mellan djurhållning och växtodling är i dag till väsenliga delar brutet. Tillförsel av växtnäring sker till spannmålsgårdarna vars produktion av fodermedel blir till överskott på de specialiserade djurgårdarna. Det genomsnittliga kväveöverskottet i Sverige uppgår till mellan 80 och 90 kg N per ha. Överskottet av fosfor har däremot minskat. Ca 25 procent av kväveöverskottet går förlorat genom urlakning och resten avgår till luften genom denitrifikation och ammoniakavdunstning, som huvudsakligen sker i djurhållningen. På en intensiv mjölkgård i Skåne kan överskottet och kväveförlusterna vara dubbelt så höga som genomsnittet i Sverige, medan de är betydlig lägre på spannmålsgårdarna, som kan anpassa kvävetillförseln till grödornas behov. Det är i de djurtätaste områdena som växtnäringsförlusterna är som störst, i Sverige främst i kustnära områden i södra Sverige, med milt klimat och på genomsläppliga jordar. 

Östersjöregionen som fallstudie
Utvecklingen med ett ursprungligt slåtterjordbruk, övergång till ett kretsloppsbaserat växtföljdsjordbruk och slutligen ett handelsgödselbaserat jordbruk med därmed förbundna frågor ger anledning till fördjupade studier i hela Östersjöregionen. Detta för att komma tillrätta med växtnäringsöverskottet, som i slutändan drabbar Östersjöns miljö. I Danmark vändes armod till betydande välstånd på landsbygden genom vallodling och ordnade växtföljder redan under 1700-talet. I Sverige skedde motsvarande förändring senare, och ännu något senare i Finland. 


Växtnäringsöverskottet i det danska jordbruket är i dag betydligt högre än i Sverige, vilket kan sättas i samband med deras höga import av proteinfodermedel i kombination med ännu högre insatser av handelsgödselmedel än i Sverige. Det finska och svenska jordbrukets överskott av kväve ligger på samma nivå, medan överskottet av fosfor är högre i Finland än i Sverige. Även i Finland är djurhållningen särskilt specialiserad i vissa regioner av landet. Under den sovjetiska tiden fram till 1990 drevs det fram ett starkt specialiserat och djurintensivt jordbruk i Estland, men även i Lettland och Litauen. Ett jordbruk baserat på inköp av både handelsgödsel och import av fodermedel på liknande sätt som i Danmark, men här baserat på fodermedel från Sovjetländer. I Polen däremot har jordbruket till väsentliga delar konserverats i en struktur som motsvarar det svenska jordbrukets under 1950 talet, och även tidigare. Efter självständigheten från det forna Sovjetunionen 1991 och det kollektiviserade jordbrukets kollaps har jordbruksproduktionen gått kraftfullt tillbaka i Estland, Lettland och Litauen, med nästan upphörd handelsgödselanvändning och en kraftfullt minskad djurhållning. Endast långsamt sker en återhämtning med bolagsjordbruk, kooperativa företag och ett ökat antal enskilda gårdar. Om dessa länder kan man säga att de står inför ett vägval om jordbrukets framtida inriktning. Även jordbruket i Polen står inför betydande förändringar inför en framtida anpassning till den Europeiska marknaden.


Överskottet av växtnäring, Östersjöns miljö
Ca hälften av de kvävföreningar och även en betydande del av de fosforföreningar som läcker ut i Östersjön har sitt ursprung i jordbruket. Trots betydande ansträngningar att effektivisera växtnäringsanvändningen och minska förlusterna av växtnäring från jordbruket ligger kväveförlusterna på samma nivå som för 20 år sedan i Sverige, Finland och Danmark. Detta sammanhänger med den beskrivna strukturen med specialisering både lokalt och mellan regioner, med handelsgödselkrävande foderproducerande växtodlingsgårdar och specialiserade foderinköpande djurgårdar och därmed förbundna enkelriktade flöden av växtnäring. Det finns all anledning att fråga sig vilka konsekvenserna skulle bli om jordbruket i de baltiska länderna och Polen går samma väg som de övriga länderna runt Östersjön vad gäller användningen av växtnäring i jordbruket. Nästan halva jordbruksarealen som avvattnas till Östersjön finns i Polen.

Sambandet jord, växter och djur - vägar att sluta kretsloppen
Studier av växtnäringsflödena i jordbruket och enskilda gårdsundersökningar tyder på att det genomsnittliga överskottet i jordbruket skulle kunna halveras genom en effektivare återanvändning av växtnäringen i stallgödsel och urin. Troligt är att urlakningsförlusterna skulle kunna minska ännu mer. En förutsättning för detta är en sådan integrering av växtodling och djurhållning, att bortförd växtnäring i skördade fodermedel till största delen kan kompenseras genom återförd växtnäring i stallgödsel. Då minskar behovet av tillförd växtnäring till jordbruket. Överskott med åtföljande förluster kan minska i motsvarande grad. Detta gäller för kväve såväl som för andra växtnäringsämnen. Grundkonceptet är den med foder och gödsel självförsörjande gården - eller gårdar i samverkan - med bara så mycket djur som gården själv kan försörja med foder. Den komplettering som måste ske av kväve till systemet kan även den ske medels gårdsegna resurser, genom odling av baljväxtvallar med biologisk kvävefixering. Det är detta vi kan kalla för ekologiskt kretsloppsjordbruk. Ett samarbetsprojekt är initierat, som involverar forskare och jordbrukare i åtta länder runt Östersjön. Studier ska bedrivas om vilka konsekvenserna och framtidsmöjligheterna för vårt gemensamma innanhav skulle bli om ett sådant jordbruk infördes i hela Östersjöregionen.